like you loved your hamster that died when you were nine

för att det här inlägget inte ska läsas av så många. det var fezt igår hos pelle, towes pojkvän. valborgsgänget var där, dom är alltid så jävla trevliga. jag gillar dom starkt. och igår var så jävla sjukt fint och underbart och roligt så jag skulle vilja ha den kvällen på repeat. för direkt när jag kommer hem förstör pappa humöret, eller förstöra det här humöret behövs det någon otroligt för att göra, men han sänker det i alla fall. direkt. och så kommer mamma hem lite senare och direkt börjar klaga på mig för att jag inte vet vart resten av familjen är, som om det är någon slags plikt att ge henne info om allt.
igår var fint. danne är rätt fin, eller jag vet inte vad jag tycker egentligen. jag har ingen aning om vad jag tycker. han sjöng för mig igår.
(robyn och kleerup till arvika)

egentligen är det inte så dåligt med mig idag. jag har bara ont i huvudet och jag börjar nästan tro på mig själv när jag skämtar om en hjärntumör. och min klass kan suga kuk för dom tror dom är så jävla mycket bättre än mig. jag menar, det är så jävla lätt att vara snäll på bilddagboken. this is my heart signing off p.g.a falska äckelfittor

jag tror det var igår som det var en kommetarhög som alla menade samma sak, sluta tjata om hotkorv. och det tog hårt, fastän jag inte riktigt fattar varför. men dom är ju dom enda som bryr sig, ens lite. "vi är så jävla glada att ha ett fan som du" värmde gott vaaa. "vi behöver dig där" var inte direkt heller som en käftsmäll. jag älskar dom :( och i lördags var den bästa dagen på hela året, jag var så glad så att jag höll på att spricka. jag sprang till bilen och skrek, jag kunde inte sluta le och i måndags ringde jag mamma och skrek så hon trodde någon hade dött. men det var hotkorv som hade gått vidare till länsfinalen. hela dagen igår var som en enda glädjeyra, tills att jag kom hem och fick se kommentarhögen. får jag inte tycka som jag vill?

jag vet att jag nästan aldrig skriver här, men idag känns allt extra förjävligt. inatt när jag kom hem vid ett ville jag ingenting, jag ville inte va nånting. jag pratade med rikard, men det funkade inte. så jag gick och sov strax efter att han också gått vid halv fyra. jag började lyssna på kristian igår och jag grät det är så himla vackert och jag saknar konserterna. Idag tänkte jag att det kanske skulle bli bättre, men när jag kommer ner för att äta så sitter alla, mer eller mindre som vanligt, och är tysta och opepp. det är alltid likadant, så jag gick därifrån och nu gråter jag, jag känner mig så jävla patetisk. men jag vill vara glad, men det hjälper inte att resten av familjen alltid är molokna. mamma kom upp för en stund sedan och skulle vara så himla glad och rolig, men jag tål inte det, att hon försöker, att alla försöker efter att jag påpekat deras entusiasm. jag är trött på att inte vara behövd av någon längre. jag är trött på att alltid fråga och aldrig frågas efter.
nu kallsvettas jag och skakar